Jag tycker att jag fått bra koll på det här med inramning. Jag trivs med att göra hela hantverket kring en bild. Jag köper ramar från ett litet snickeri i Alfta och passepartout från Zinkvit i Uppsala. Det ger mig större frihet att själv såga ramarna och skära passepartout  till det format jag önskar och dessutom får man det till en rimlig kostnad. Ramarna kan man sedan lätt måla svarta eller vita. Vit lut är utmärkt. Till stora bilder har jag låtit ta fram en ram i stål. Min gode vän Ingvar svetsar ihop allt till en fungerande ram. Den råa ytan på stålet med lite rost och märken efter slipning ger bara karaktär åt ramen. Då jag använder 15×15 vinkelstål så placerar jag bild och glas i omvänd ordning jämfört med en konventionell ram. Jag lägger alltså i bilden först och med bildsidan upp och därefter glaset. Några små distanser behövs också så att inte glaset ligger dikt mot bilden. Glaset hålls på plats med silikon. Det hela blir ganska tungt och får hänga på en rejäl krok med stållina. Tanken med det här är att tavlorna på en utställning inte skall se så tråkigt massproducerade ut där alla bilder har exakt samma ram och i värsta fall också samma format. Förutom att det som sagt finns en stor tillfredsställelse i att göra hela jobbet själv så får man också lite ekonomi på det hela. Det känns bättre att få betalt för en tavla utifrån den ”unika” bild man har och inte att priset skall styras av orimligt höga inramningskostnader.Att man också framställer kopian själv i färg eller svartvitt är förstås en självklarhet. Jag har investerat i en storformatsskrivare som levererar utskrifter av absolut bästa kvalitet.